Följ Hiv-Sverige

När änglar ler - Att vara ett vittne

Blogginlägg   •   Mar 29, 2019 10:00 CET

Washington, DC, den 11 oktober 1987. The NAMES lade för första gången ut lapptäcket, The AIDS Memorial Quilt, där varje lapp, stor som en grav, representerar en person som har avlidit i aidsrelaterade sjukdomar. Foto, Pia-Kristina Garde

”Om man skulle kalla det för något, så var det änglalikt.”

När jag kom till San Francisco, 1987, så fick jag träffa Gary Shepard. Han var en så kallad ”emotional volunteer” för hjälporganisationen SHANTI. Innan jag träffade honom hade jag talat med en annan volontär, Brad, som visade sig leva med hiv och han sa att han beundrade Gary för hans fantastiska engagemang i sina klienter, och att den dagen han själv blev sjuk, ville han gärna se Gary vid sin sida.

Jag intervjuade Gary om hans arbete, och han berättade om olika klienter. Jag vill gärna berätta om en av dem, Ed, eftersom även jag kom att träffa honom, på Coming Home Hospice i Castro District i San Francisco.

Ed var dement, och han kunde inte längre tala, men han kunde göra två saker, röka och le.

Han låg i sin säng och rökte, och de magra armarna och benen stack upp ur de vita lakanen. Han fick inte lämnas ensam, så det var alltid någon där när han rökte. Även jag, som vid den tiden också rökte, satt vid ett tillfälle inne hos honom.

”Det var beroendeframkallande.”

Men det var inte bara därför som människor gick in till honom, utan det var för hans leendes skull. Om man skulle kalla det för något, så var det änglalikt. Han utstrålade en sådan värme och godhet, att man ville se det, om och om igen. Det var beroendeframkallande.

När Ed var döende, fick han syrgas, och Gary berättade, att Ed låg i sängen och rörde sin hand, sakta fram och tillbaka mot munnen, som om han ännu rökte. Gary var med honom fram till några timmar innan han dog, men han hann inte ens hem förrän de ringde från Coming Home Hospice och berättade att Ed hade avlidit.

Gary talade om sitt volontärarbete, han sa att det var hans uppgift att bevittna sina klienters lidande, om ingen såg det var det meningslöst. Jag tyckte mycket om de orden, och bestämde mig tidigt för att kalla mitt arbete: Att vara ett vittne, eftersom jag är ett vittne.

Många år gick, och det tystnade här i Sverige om hiv och aids, och när min bok om det jag sett i Sverige kom, så kallade jag den istället för Det är få som talar om dem.

”Att verkligen se, att verkligen höra.”

När jag hade tagit beslutet att göra en blogg om det jag sett i USA, så sökte jag på orden To be a witness, men fann att man ofta hamnade på religiösa sidor, med just religiösa vittnesbörd, så jag lade till ordet ”really”, och det fungerade, To really be a witness. Att verkligen se, att verkligen höra.

Gary och Ed är bara några av dem jag vill berätta om i min blogg. Jag hade turen att få träffa många människor som blev nästan som en lärare; det var klienter, anhöriga, volontärer och sjukvårdspersonal, som jag, i den mån det gick, kom att följa under många år.

Jag vill berätta att Gary bevarade Eds aska i sitt hem i fyra månader, och sedan spred han askan under Golden Gate Bridge i San Francisco.

Precis som Gary sa, vore det meningslöst om ingen såg det som hände, och om ingen vittnade om det. Men jag vittnar. Låt oss aldrig glömma och låt oss aldrig sluta tala om dem.

Vill du läsa mer är du välkommen att besöka bloggen, www.toreallybeawitness.com

Varma hälsningar!

Pia-Kristina Garde
Författare, och gästbloggare för Hiv-Sverige

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.